Helt knäckt
Igår var det Sommar-X. Hade packat kartongerna hela dagen och tänkte att det skulle bli så skönt att komma härifrån ut på lite festligheter. Men det blev inte alls som jag hade trott! Emma och Elin påminde mig om att vi faktiskt inte skulle ses på ett tag och det tog inte lång stund så satt vi där alla tre och storbölade. Det tog ett tag för oss att återhämta oss men vi gjorde det! Vi tappade ju tyvärr stackars Elin, men jag och Emma pallrade oss iväg glada till Kårallen. Där gick det bra! Det var väldigt kul! En halvtimme...sen träffade jag Pontus som jag inte alls känner att jag har träffat så mycket i år som jag hade velat. Så stod vi där vid amfiteatern och det gick ändå bra. Jag var nostalgisk utan att böla. Men det var inte hållbart nog länge. Då började jag om igen. Sen efter ett tag så slutade jag. Och just då kom en person som jag verkligen har träffat så mycket som jag vill som jag också kommer sakna: Anton. Så då började jag igen...
Som ni kanske kan förstå så hann jag inte riktigt med att festa igår. Jag mer sörjde igår. Men tro inte att det slutade igår kväll heller. Nej nej. Idag, alldeles nyss så åkte Marcus från korridoren till Malmö. Han och jag har verkligen kommit varandra närmare den senaste tiden. Och vi connectade direkt när vi träffades första gången. Så nu när vi sa hej då blev vi båda så jäkla känslosamma och det kommer kännas konstigt att inte bo grannar med varandra nästa år. Jag har som inte riktigt tänkt på att jag inte kommer ha de här människorna omkring mig nästa år och det suger att jag faktiskt har börjat tänka på det. Det är som att ha öppnat en kran verkligen.
Jag har inte känt mig så här ledsen sen dagen innan jag tog mitt pick och pack och flyttade till Linköping,
som förändrade mitt liv.
Mitt kära korridorsrum augusti 2007
Som ni kanske kan förstå så hann jag inte riktigt med att festa igår. Jag mer sörjde igår. Men tro inte att det slutade igår kväll heller. Nej nej. Idag, alldeles nyss så åkte Marcus från korridoren till Malmö. Han och jag har verkligen kommit varandra närmare den senaste tiden. Och vi connectade direkt när vi träffades första gången. Så nu när vi sa hej då blev vi båda så jäkla känslosamma och det kommer kännas konstigt att inte bo grannar med varandra nästa år. Jag har som inte riktigt tänkt på att jag inte kommer ha de här människorna omkring mig nästa år och det suger att jag faktiskt har börjat tänka på det. Det är som att ha öppnat en kran verkligen.
Jag har inte känt mig så här ledsen sen dagen innan jag tog mitt pick och pack och flyttade till Linköping,
som förändrade mitt liv.
Mitt kära korridorsrum augusti 2007
