Nu är det två månader sen jag var har och satte mina fotspår på riktigt...skäms! Så här kan jag ju inte hålla på. Det är så himla roligt att gå tillbaka och läsa vad man hade för intryck och tankar tidigare i livet. Och då måste man ju hålla uppe skrivandet! Just det Malin. Skärpning!
Att flytta till Spanien är kanske det största jag har gjort hittills i mitt, än så länge, inte så jättelånga liv. Många förväntningar hade jag, föreställningar om hur det skulle vara. Hur det kunde vara. Ni vet redan en av mina osäkerheter som jag hade, som jag skrev för två inlägg sen. Men det finns mer. Och jag måste verkligen påpeka att det verkligen aldrig blir som man har föreställt. Aldrig.
Anledningen till att jag inte har skrivit på två månader skulle kunna vara för att jag har haft så mycket att göra. Upptagen med att hitta boende, upptagen med allt praktiskt arbete med universitetet, upptagen med alla mina nya erasmus-vänner jag har träffat iom "erasmus-nollningen" här i Valencia. Så har det faktiskt inte varit! Jag kan nog inte skylla det på något annat än lathet och att jag har haft jetlag med den stora omställningen. Här är rapporten på mina förväntningar och verkligheten (en kopp kaffe rekommenderas då detta inte är läst på 30 sekunder):
(1) Min största, och nästan självklara förväntan, om att det skulle hållas en så kallad nollning för alla utbytesstudenter här (som på underbara LiU), har inte alls klaffat med verkligheten. För ska man anordna en nollning så är det någon som ska göra det också och här finns inte ambitionen för det. Här utelämnas man till att styra ihop saker själv. STOR skillnad från när jag flyttade till Linköping. Visst finns det en massa lappar om en massa fester för erasmusstudenter hit och dit. Massor! Problemet är ju då att jag inte kom hit med någon annan student som också skulle studera på UPV. Men man kan väl alltid gå själv tänker ni då? Eeeh...skulle inte tro det! Jomenvisst, jag går väl själv till den där baren där de har gratis salsakvällar och jagar de andra stackars människorna i desperat behov av sällskap. Jag har fortfarande min stolthet och den vill jag behålla ett litet tag till.
(2) Att språket skulle bli ett stort problem, speciellt i och med de hemskt tunga kurserna som vi läser i vårt program, var ju ett faktum. Jag som, nu och då, känner att det är kämpigt på I, trots att vi läser på svenska, hur sjutton ska det gå med alla kurser på spanska?? Svaret på den frågan är: Skitbra! Är det något som har gått över förväntan är det språket. Tack och lov för kursen som jag läste parallellt förra året (har fått mkt gråa hår över den..) för den gav mig alla verktyg jag behövde för att kunna avancera så fort som jag har gjort. Så fort jag kom hit så har det i stort sett bara flytit på och spanjorerna tappar ordagrant hakan första gången de pratar med mig och får veta att jag bara har studerat spanska i ett år. I Sverige dessutom! Jag är så himla glad och imponerad över min egen förmåga. Har alltid velat kunna ett annat språk utöver svenskan och engelskan. Visst finns det fortfarande mycket kvar att lära. Men som jag har lärt mig på endast tre månader! Här blir jag verkligen osvensk och sträcker på mig av stolthet!
(3) Det här året fick jag ha sommarlov i tre månader. Två månader jobb och en månad ominstallation här. Jag kan ju inte säga att man får upp motivationen till att fortsätta studierna. Jag har varit fruktansvärt omotiverad till de stundande studierna. Jag ville åka till Spanien, jag ville lära mig ett nytt språk, få nya erfarenheter...men inte studera! Så det var lite motigt att börja gå till universitetet igen för att ytterligare ett år överarbeta hjärncellerna...till min förvåning så väcktes mitt intresse för att studera igen och jag har aldrig varit så intresserad av de saker jag har pluggat som nu. Jag vet inte om det är språket eller sättet de lär ut saker här (inga lektioner plus första tentorna i januari) men att jag till och med gillar (ja, ni läste rätt) att ta fram böckerna och sätta mig vid skrivbordet är en otrolig motivationshöjare som är mycket välkommen i mitt liv.
(4) Jag har ju flyttat långt en gång. Det gick ju otroligt lätt. I stort sett så fort jag satte min fot i Linköping så kändes det rätt och tryggt. Samma känsla måste ju då infinna sig vid flytt till ett annat land? Det är ju samma handling fast med en annan destination...vad fan tänkte jag med?! Såklart det inte är samma att flytta till Valencia som att flytta till Linköping! Linköping som fortfarande är Sverige betyder för mig trygghet. Miljön är i stort sett samma i hela Sverige. Det finns inte så många nyheter. Språket är också samma överallt. Kulturen är densamma. Inte i Spanien. Jag vet inte var jag ska börja förklara men för det första är miljön verkligen inte densamma ALLS här som i Sverige. För mig har Spanien alltid känts lite fattigt med sina gränder här och var med betonghus som ser förfallna ut, kombinerat med lite andra, för mig som är svensk ,"fattiga" intryck. I början har jag känt mig otroligt otrygg och när inte samma känsla infann sig som den jag hade när jag kom till Linköping, blev jag lite förvirrad.
Trött? Hungrig? Uttråkad? Spelar ingen roll. Jag är inte klar ännu. Vi har inte kommit till delen där jag är idag...
...idag har jag fortfarande inte träffat många utbytesstudenter, men ännu bättre många spanjorer som har gjort att jag har fått lära mig språket ännu bättre plus att jag får mer inblick i det spanska vardagslivet. Det var en av de sakerna som jag verkligen ville uppleva innan jag kom hit och jag hoppas det kommer fortsätta så
...idag kan jag prata timtals på spanska, vilket jag absolut inte kunde göra när jag kom hit i början. Finns ju dock fortfarande mycket kvar men jag känner att jag är på väg dit med stormsteg!
...idag bor jag i en lägenhet utan dess like, i en miljö och ett klimat utan dess like. Att det är snart är december och att jag gick med shorts idag är så otroligt härligt så det finns inte. Och lägenheten...jag vill aldrig lämna den här lägenheten. Jag ska ta med mig den vart det än bär vidare i livet. På nåt sätt...
...idag är jag med den människan som jag vill vara med för alltid. Bland det bästa jag har gjort är att flytta ihop med honom. Jag vill bo med honom och vara med honom för alltid. Inte för att jag bör tänka så, utan för att jag verkligen vill det.
Det finns en hel del jag inte har skrivit om, roliga saker. Men jag ska verkligen försöka ta tag i min blogg och skriva om det. Bara det gick att ladda upp lite bilder också! Jag har faktiskt, hör och häpna, tagit jättemycket kort och de är så himla fina så jag skulle så gärna vilja visa dem. Med det säger jag bara:
Fortsättning följer...
