Bitterljuvt
Om två dagar är hemvistelsen i Luleå över. Ynka två dagar är endast kvar av de sju veckor som jag hade framför mig. Som vanligt har det gått alldeles för fort och att nu åka tillbaka till Linköping känns en aning bitterljuvt. Det är ju här jag har varit nu i sju veckor och på något sätt än en gång byggt upp en vardag som jag nu ska lämna.
Början av sommaren var hemsk, en fruktansvärd halsont och att vara ifrån min Jaime i en hel månad tärde på det mesta...Men då jag var så pass fri från sjukdomen såg jag till att hitta på saker och jag fick äntligen träffa mina vänner igen som jag inte sett på evigheter! Sen började jag jobba så småningom och aldrig trodde jag att jag skulle lära mig så mycket av att jobba inom hemtjänsten. Otroligt nyttigt och otroligt roligt har det varit må jag säga.
En utav höjdpunkterna den här sommaren var när vi återförenades. Innan jag for till flygplatsen åkte jag och köpte en ros och när jag nervöst gick in till väntsalen var planet försenat - vilket gav mig ännu mer tid till att bli mer nervös än vad jag redan var. Till slut började folk droppa in från flyget och där stod jag med min stackars ros och väntade. Som jag hade räknat med kom han ut sist av alla, alldeles själv nedför trappen. Första kramen har aldrig i hela mitt liv känts så som den kramen kändes. Jag hade glömt så mycket under vår separation; att hålla om varandra, att kyssas, att skratta, ja bara att låta hjärtat slå igen. Ovärdeligt. :)
Det finns såklart många höjdpunkter sommaren 2008 och en annan som ligger mig varmt om hjärtat är att få ha festat med Frida och Jesper igen. Det är ena riktiga guldklimpar som jag hoppas att jag alltid kommer ha i närheten.
Andra delen av sommaren har gått så otroligt fort att jag inte har hunnit med. Det var som att knäppa med fingrarna så slank sommaren ur mitt grepp och väckte mig för att påminna mig om verkligheten som lurade runt hörnet. Nu ska jag snart åka tillbaka till plugget igen och fortsätta min utbildning. Vakna tidigt på morgonen och för var dag som går komma efter i alla ämnen så att man så pass till tenta-p får hundra gånger mer att göra än vad man skulle ha behövt om man inte surrade och käkade klägg var och varannan lektion.
Ändå jag kan inte låta bli att le när jag tänker på Nolle-P. Det kommer bli ett nöje att få välkomna nollan, och inte minst att se Emma Rostu marschera i spets! Att jag även kommer att träna så att jag förmodligen kommer upptäcka muskler som jag inte trodde jag hade, skulle kunna kännas stressigt. Men att stå på en sån stor scen och göra ett sånt sjuhelsikes uppträdande som vi ska göra, får mig bara att le ännu bredare.
"When something ends something begins"
Och plötsligt kändes det lite mer ljuvt än bittert att åka tillbaka till Linköping...
Början av sommaren var hemsk, en fruktansvärd halsont och att vara ifrån min Jaime i en hel månad tärde på det mesta...Men då jag var så pass fri från sjukdomen såg jag till att hitta på saker och jag fick äntligen träffa mina vänner igen som jag inte sett på evigheter! Sen började jag jobba så småningom och aldrig trodde jag att jag skulle lära mig så mycket av att jobba inom hemtjänsten. Otroligt nyttigt och otroligt roligt har det varit må jag säga.
En utav höjdpunkterna den här sommaren var när vi återförenades. Innan jag for till flygplatsen åkte jag och köpte en ros och när jag nervöst gick in till väntsalen var planet försenat - vilket gav mig ännu mer tid till att bli mer nervös än vad jag redan var. Till slut började folk droppa in från flyget och där stod jag med min stackars ros och väntade. Som jag hade räknat med kom han ut sist av alla, alldeles själv nedför trappen. Första kramen har aldrig i hela mitt liv känts så som den kramen kändes. Jag hade glömt så mycket under vår separation; att hålla om varandra, att kyssas, att skratta, ja bara att låta hjärtat slå igen. Ovärdeligt. :)
Det finns såklart många höjdpunkter sommaren 2008 och en annan som ligger mig varmt om hjärtat är att få ha festat med Frida och Jesper igen. Det är ena riktiga guldklimpar som jag hoppas att jag alltid kommer ha i närheten.
Andra delen av sommaren har gått så otroligt fort att jag inte har hunnit med. Det var som att knäppa med fingrarna så slank sommaren ur mitt grepp och väckte mig för att påminna mig om verkligheten som lurade runt hörnet. Nu ska jag snart åka tillbaka till plugget igen och fortsätta min utbildning. Vakna tidigt på morgonen och för var dag som går komma efter i alla ämnen så att man så pass till tenta-p får hundra gånger mer att göra än vad man skulle ha behövt om man inte surrade och käkade klägg var och varannan lektion.
Ändå jag kan inte låta bli att le när jag tänker på Nolle-P. Det kommer bli ett nöje att få välkomna nollan, och inte minst att se Emma Rostu marschera i spets! Att jag även kommer att träna så att jag förmodligen kommer upptäcka muskler som jag inte trodde jag hade, skulle kunna kännas stressigt. Men att stå på en sån stor scen och göra ett sånt sjuhelsikes uppträdande som vi ska göra, får mig bara att le ännu bredare.
"When something ends something begins"
Och plötsligt kändes det lite mer ljuvt än bittert att åka tillbaka till Linköping...
