Malin

Ja nu var man tillbaka igen. Jag kände verkligen när jag for att jag inte alls ville tillbaka till Linköping. Jag ville faktiskt stanna kvar i Luleå, hör och häpna. Jag var nästan ledsen för att åka därifrån. Sen hände något lustigt. När jag satt i bussen på väg till Ryd och kände mig som en packåsna, så kom den där hemlängtan. Den där hemlängtan man har till sitt eget hem. Inte till mammas och pappas. Och ju närmare jag kom desto större blev den. "Herregud, vad är det som händer? Jag ville ju inte tillbaka.." tänkte jag. Men när jag stod där utanför korridoren, fumlade med nycklarna och kämpade för att få in alla hundra väskor innanför dörren så spred det sig en lycka genom hela kroppen, och ett stort fånigt leende bröt ut. Det var då jag kände det; Nu är jag hemma...