Give me some time, leave me alone a little while
Idag är det dans för hela slanten som gäller. Först så ska jag, än en gång, bege mig för att dansa med dekkadans. Eller det är ju inte med de, bara med hon som är ansvarig för gruppen. Anyway, sen ikväll är det salsa som gäller. Oh shit, tänk att jag verkligen ska få lära mig denna underbara dans. Finally! Inte en dag för tidigt!
Idag har jag bott här i en månad och tre veckor..det var ju ändå inte så länge. Det känns som att jag har bott här i en evighet. Det här känns nu som mitt hem faktiskt. Jag trivs mycket mycket bättre här än i Luleå. Varje gång jag tänker på Luleå så får jag en liten ångestklump i magen, eller hur jag nu ska uttrycka mig. Jag vet inte riktigt varför, jag gillar inte den staden alls numera. Vore det inte för Daniel hade jag nog inte åkt upp dit igen om två och en halv veckor. Det är lustigt, kanske blir bättre med tiden, för jag vill ju inte avsky Luleå trots allt :)
Sen kommer den här svåra biten. Jag får inte glömma, glöm inte bort det här nu. Det är så mkt som händer, men jag måste verkligen stå emot. När kommer det sluta störa mig, jag vill bara bli lämnad ifred. Ingen oro, inga tankar, ingenting. För första gången på ett tag nu skulle jag bara vilja känna lite fridfullhet över det här. Någon timme är väl rekordet än så länge. När ska jag få slappna av? Vad fan ska jag göra för att det inte ska kännas så här? Tänk om det blir som förra gången? Jag tror det är det jag är rädd för, och jag kan verkligen inte slappna av och bara vara när jag tänker på det. Varför måste livet vara så jäkla komplicerat? Eller rättare sagt, varför måste jag vara så jäkla komplicerad?
