Malin

Jag förstår inte, Du gör mig alltid så himla glad.
Du behöver inte ens säga något så blir jag alldeles varm inombords.
Du ger så mycket till människorna omkring dig.
Jag vet ingen annan som är så omtänksam och generös som du.
Det visste jag så fort jag såg dig den där gången utanför danssalen.
"Vet du vilken sal vi ska vara i?" var det första du sa. 
"Jag hänger med dig nu."  var det andra.
Och det gjorde du.
Efter det var det du & jag. Jag har aldrig känt så bra för en människa första mötet.
Du spred så mycket glädje, du var så himla sprallig och du var genomsnäll.
Jag såg rakt igenom dig och du såg genom mig också.
På ett sätt ingen nånsin tidigare hade gjort.
Jag kommer ihåg den sommaren. 
Vi var oskiljaktiga.
Vi skulle till och med åka på språkresa tillsammans.
Du var min bästa vän.
Sen hände något.
Vi gled ifrån varandra och jag vet inte varför, men där ett tag var vi till och med osams.
Det var inte längre du och jag mot världen
Men det kändes.
Jag åkte förbi ditt hus varje dag.
Och varje dag skar det som en kniv i hjärtat..

Jag är så otroligt glad att jag tog chansen den där dagen när du satte dig i sätet framför mig i bussen. Det var då vi hittade tillbaka till varandra igen. Sakta men säkert.  Och du är fortfarande min bästa vän. Utan dig skulle jag inte vara mig själv. Det har jag redan lärt mig en gång. Alla borde ha så tur som jag och ha dig i sin närhet.

Du är världens finaste människa, Ann-Charlotte Brännvall.