Tankar.
Nu har vi varit här i Valencia i två veckor och tre dagar. Det har varit mer överväldigande än jag trodde att det skulle bli. Det måste jag faktiskt erkänna. Det här är en sån himla stor stad och en helt annan kultur och standard än vad det är i trygga, lilla Sverige.
De två första nätterna övernattade vi hos en kompis som bor här, men mer behövdes inte för redan första dagen efter ankomsten så hittade vi vår lägenhet. Det kändes lustigt sen när vi flyttade in här. Att ha ett nytt ställe som vi skulle komma att kalla vårt hem. Hemma? Här?
Ja den första veckan kändes det väldigt annorlunda och inte alls som hemma. Men lägenheten har jag alltid tyckt om. Stor och mysig är den. Och ju mer tid jag har spenderat i lägenheten, desto mer har jag känt mig som hemma. Jag skulle nästan våga säga att hemmakänslan närmar sig med stormsteg. Dock skulle jag vilja bli klar med vårt senaste projekt: att måla om i vårt stora vardagsrum. Jag tror att vi blir klara idag. Jag hoppas innerligt att vi blir det också.
Att flytta ihop är ett stort steg i ett förhållande. Det är ingenting man bör göra i all hast. Visst har jag även varit lite orolig, första veckan speciellt, för hur det ska gå när vi flyttat ihop. Jag har haft alldeles för många runt omkring mig som har flyttat ihop och sen flyttat isär igen. Det har inte funkat helt enkelt. Nu när det har gått ett tag är jag inte alls orolig för att det inte ska funka. Jag trivs himla bra med sambolivet och det har nog också bidragit till att det känns mer och mer som hemma här.
Snart börjar studierna igen. Om drygt en vecka. Jag undrar hur det kommer gå? En sak har jag lärt mig efter den första veckan här i Valencia. Bara man ger sig själv tid kommer ett och annat att falla på plats. Det har det gjort hittills. Jag hoppas att min motivation att plugga kommer infinna sig i och med skolstarten. Precis som min motivation till att dansa. Den är just nu ofantlig och jag kan knappt vänta tills jag befinner mig i en dansstudio än en gång. För när jag dansar existerar inget annat än jag och dansen. Det är bara här och nu som räknas.
De två första nätterna övernattade vi hos en kompis som bor här, men mer behövdes inte för redan första dagen efter ankomsten så hittade vi vår lägenhet. Det kändes lustigt sen när vi flyttade in här. Att ha ett nytt ställe som vi skulle komma att kalla vårt hem. Hemma? Här?
Ja den första veckan kändes det väldigt annorlunda och inte alls som hemma. Men lägenheten har jag alltid tyckt om. Stor och mysig är den. Och ju mer tid jag har spenderat i lägenheten, desto mer har jag känt mig som hemma. Jag skulle nästan våga säga att hemmakänslan närmar sig med stormsteg. Dock skulle jag vilja bli klar med vårt senaste projekt: att måla om i vårt stora vardagsrum. Jag tror att vi blir klara idag. Jag hoppas innerligt att vi blir det också.
Att flytta ihop är ett stort steg i ett förhållande. Det är ingenting man bör göra i all hast. Visst har jag även varit lite orolig, första veckan speciellt, för hur det ska gå när vi flyttat ihop. Jag har haft alldeles för många runt omkring mig som har flyttat ihop och sen flyttat isär igen. Det har inte funkat helt enkelt. Nu när det har gått ett tag är jag inte alls orolig för att det inte ska funka. Jag trivs himla bra med sambolivet och det har nog också bidragit till att det känns mer och mer som hemma här.
Snart börjar studierna igen. Om drygt en vecka. Jag undrar hur det kommer gå? En sak har jag lärt mig efter den första veckan här i Valencia. Bara man ger sig själv tid kommer ett och annat att falla på plats. Det har det gjort hittills. Jag hoppas att min motivation att plugga kommer infinna sig i och med skolstarten. Precis som min motivation till att dansa. Den är just nu ofantlig och jag kan knappt vänta tills jag befinner mig i en dansstudio än en gång. För när jag dansar existerar inget annat än jag och dansen. Det är bara här och nu som räknas.
