Back from the dead
Nu är jag hemma i Luleå. Har iofs varit det i snart en vecka, men min sjukdom har gjort mig nästintill dödsförklarad ända tills i torsdags.
Avslutet i Linköping var ett utav de bästa. Eller den sista utgången på lördagen rättare sagt. Det var bara jag, Jaime och Pablito och fasiken så trevligt vi hade det. Vi var nog kvar i korridoren och svamlade på ända till kl ett. Sista festen med guldkornet Pablo, kommer sakna honom i massor verkligen. Världens snällaste spanjor.
Avskedet dagen efter med Jaime däremot, var inte lika trevligt. För det första vart jag ju sjuk nder eftermiddagen så jag blev sängliggandes. Han tittade till mig var och varannan stund för att se att jag inte var död. Det var snällt. Sen före fyra på natten mot måndagen var han redo att lämna mig i en månad. Det var inte jag. Usch vad jag grät, mest efteråt. Det kändes så fruktansvärt tomt utan honom. Jag märker nu hur beroende jag har blivit av honom. Det blir väl så när man praktiskt taget bor ihop. Som tur är så kan vi prata varje dag och se varandra via Skype (Tacka vettja Skype!) och det ger en mycket tryggare känsla än mailen och smsen vi har ägnat oss åt de två tidigare separationerna.
Hur känns det att vara tillbaka i Luleå?
är en fråga som har ställts till mig både en och två gånger sen jag kom hit. Och hur känns det då? Det känns nog inte så bra som jag hade föreställt mig. Men jag tror mycket tyvärr beror på att Jaime inte är här. Annars så känner jag verkligen att ingenting har förändrats. Det känns som att tiden står still här, eller som att livet här står still. Visst har jag tänkt tanken (men det är knappt) om hur det skulle vara att flytta tillbaka hit, men när jag är här och hälsar på är min första tanke: "Oh, aldrig!" Jag är ledsen, men när man har kommit härifrån och byggt upp ett nytt liv, då vill man inte tillbaka till Luleå. Inte på ett tag iaf.
Att vara här, sommaren, sommarjobb får mig att tänka på det gångna läsåret och allt som har hänt. Det är verkligen mycket. Jag ska inte gå in mer på det just nu, det blir alldeles för mycket i ett inlägg. Istället väljer jag att avrunda här och spara på det.
Ciao.
Avslutet i Linköping var ett utav de bästa. Eller den sista utgången på lördagen rättare sagt. Det var bara jag, Jaime och Pablito och fasiken så trevligt vi hade det. Vi var nog kvar i korridoren och svamlade på ända till kl ett. Sista festen med guldkornet Pablo, kommer sakna honom i massor verkligen. Världens snällaste spanjor.
Avskedet dagen efter med Jaime däremot, var inte lika trevligt. För det första vart jag ju sjuk nder eftermiddagen så jag blev sängliggandes. Han tittade till mig var och varannan stund för att se att jag inte var död. Det var snällt. Sen före fyra på natten mot måndagen var han redo att lämna mig i en månad. Det var inte jag. Usch vad jag grät, mest efteråt. Det kändes så fruktansvärt tomt utan honom. Jag märker nu hur beroende jag har blivit av honom. Det blir väl så när man praktiskt taget bor ihop. Som tur är så kan vi prata varje dag och se varandra via Skype (Tacka vettja Skype!) och det ger en mycket tryggare känsla än mailen och smsen vi har ägnat oss åt de två tidigare separationerna.
Hur känns det att vara tillbaka i Luleå?
är en fråga som har ställts till mig både en och två gånger sen jag kom hit. Och hur känns det då? Det känns nog inte så bra som jag hade föreställt mig. Men jag tror mycket tyvärr beror på att Jaime inte är här. Annars så känner jag verkligen att ingenting har förändrats. Det känns som att tiden står still här, eller som att livet här står still. Visst har jag tänkt tanken (men det är knappt) om hur det skulle vara att flytta tillbaka hit, men när jag är här och hälsar på är min första tanke: "Oh, aldrig!" Jag är ledsen, men när man har kommit härifrån och byggt upp ett nytt liv, då vill man inte tillbaka till Luleå. Inte på ett tag iaf.
Att vara här, sommaren, sommarjobb får mig att tänka på det gångna läsåret och allt som har hänt. Det är verkligen mycket. Jag ska inte gå in mer på det just nu, det blir alldeles för mycket i ett inlägg. Istället väljer jag att avrunda här och spara på det.
Ciao.
