Malin

Fy fan vad det här suger. Långdistansförhållanden är helt värdelösa! Det finns inget postivt att säga om det. Jag verkligen avskyr det av hela mitt hjärta! Det känns verkligen som att jag inte har någon pojkvän när jag är här nere. Tanken att man inte bara kan fara till Daniel är så störande, det gnager alltid på en. Det enda vi gör är att prata i telefon. Jag är så less på frasen: "Vi hörs" Nä, inte höras! Ses vill jag göra. Och det kommer vi inte göra först om fem veckor. När man inte hinner träffas så mkt så tär det på förhållandet också. Man blir så frustrerad och irriterad. Ofta sitter jag och drömmer mig bort till tiden just innan jag flyttade. Det kunde verkligen inte ha varit bättre mellan oss. Okej, det är ju inte dåligt mellan oss nu, men det är just den här situationen som är riktigt störande. Det är som att man lämnar förhållandet i någon annans händer eftersom att vi inte kan träffas.


        


Som ett gruskorn i ögat, och jag får verkligen inte bort det.