Malin

inte bra alls...jag hoppas att skolan imorgon kan ge mig en liten knuff i rätt riktning för just nu vet jag inte vad annars som ska kunna göra det. Det är ju så löjligt att känna sig så här nere bara för att han är långt, långt borta från mig en mycket lång tid. Vi kan ju fortfarande prata med varandra i stort sett hur mycket vi vill så det är ju inte så att vi inte kommer ha två månaders full isolering ifrån varandra.

Jag skulle egentligen laga mat nu, men jag öppnade kylen och kände att: "Nej, jag orkar inte, jag har ju inte ens någon aptit" Jag hoppas och tror verkligen att det kommer kännas bättre snart. Det har ju bara gått två dagar trots allt. Frågan är bara när.