Pain
Jag ville verkligen inte, tro mig. Det går inte en enda sekund utan att jag vill gå tbk till dig och leva det liv vi så länge har velat leva tsm. Men det går inte. Vi har tappat för mkt på så kort tid. Jag vet att vi kan bygga upp det igen och bli hur jävla lyckliga som helst. Men hur? Vi är för långt bort ifrån varandra.
Till slut hade till och med vi kommit till en återvändsgränd. Tänk er att ni vill något så himla mycket, men det spelar ingen roll. Tänk er att ni vänder ryggen till något som ni älskar mer än vad ni kan förklara. Tänk att ni måste göra er av med något i ert liv som kan göra er så himla lyckliga. Jag har aldrig tidigare behövt göra något mot min egen vilja. Men nu var det nödvändigt. Det är så orättvist. Hade vi fortfarande varit tsm hade jag mått dåligt. Nu när vi har gjort slut mår jag ännu sämre. Vi har gjort så himla mycket tillsammans. Jag kan inte vända mig någonstans i mitt lilla korridorsrum så är det något där som påminner om dig. Jag tänker hela tiden på hur du mår och hoppas att det kommer kännas bättre så snart som det bara går. För ingen förtjänar det här. Det skär som bara den.
Jag kan verkligen inte fattat att det är slut. Du var verkligen mitt allt. Jag ville flytta ihop, gifta mig, hela köret, för jag visste att du var den rätta. Kanske hade du varit den rätta i ett annat skede i livet, det funkade bara inte just nu, i den här situationen. Ingen kan iaf säga att vi inte har kämpat. Det har det varit värt helt klart. För så bra som du har fått mig att må kan jag inte förklara. Du har verkligen gett mig så mycket en människa kan. Du har varit min stöttepelare genom livet. När vi blev tillsammans räddade du mig verkligen, och jag tackar dig för allt.
Jag älskar dig verkligen av hela mitt hjärta..och det är det som gör så himla ont...
